I bröllopsbilder poserar par nära varandra, den ena bakom den andra, den enes händer knutna kring den andres liv. Eller så står en av dem på knä och blickar lidelsefullt upp mot sin snart äkta hälft. Kanske blir någon lyft? Kanske får någon sin panna kysst? De vet inget om hur deras gemensamma liv som gifta ska bli, om det blir långt eller kort, kommer att präglas av lycka eller motgångar. Allt de har är förhoppningar när de hand i hand går framtiden till mötes i motljus.
Den tyske konstnären Thomas Struths bild av Eleanor and Giles Robertson är också en bild av tvåsamhet, men av ett helt annat slag.
Tagen i Edinburgh 1987 visar bilden ett äktenskap som befinner sig närmare slutet än början. När bilden togs visste Eleanor och Giles hur deras gemensamma liv blev, de hade merparten av sin resa bakom sig. I deras ansikten, i alla fläckar och märken i bordet tycker jag mig se summan av deras äktenskap. En relation där jag föreställer mig att de båda odlat sin egenart - vid sidan av varandra.
I bilden, som togs i deras hem, skiljs de åt av ett robust bord som går som en diagonal mellan dem. Det är en ovanlig komposition där ett rymligt intryck förstärks ytterligare av att vi inte ser var väggarna slutar och taket tar vid. I bakgrunden leder ett dörrvalv till ett dunkelt rum med en öppning mot en trädkrona i solljus. Giles och Eleanor upplevs som så små – omslutna av sin värld. Giles stillsamma, försiktiga leende. Eleanors skarpa blick, både penetrerande och lätt blasé. Giles klackring i guld på högerhanden, den vänstra handen som vilar ovanpå. Eleanors massiva, guldskimrande halsband som försvinner ner under klänningen. Hennes ena arm korslagd över bröstet, den andra som försiktig låter handen stötta huvudet. De påminner om äldre par som man ibland kan se på restaurang, sittandes i tystnad medan de väntar på maten, helt bekväma i varandras sällskap. Giles och Eleanor möter inte varandras blickar utan tittar i var sin riktning. Samtidigt som de framträder som två distinkt olika karaktärer ser de ut att höra ihop.
De flesta fotografer vet hur svårt det är att fota par. Tittar båda in i kameran blir bilden lätt konfrontativ, tittar båda bort riskerar den att bli kontaktlös. Struth klarar av att skapa dynamik mellan de avbildade där båda blir lika intressanta att betrakta.
Struths sessioner påminde mer om sittningar för oljemålningar än snabba fotograferingar. De avbildade ges ofta möjlighet att påverka hur de framställdes. Från början tog han bilder av sina vänner och deras familjer som tack för att han fått bo med dem. Men efter ett samarbete med psykoanalytikern Ingo Hartmann på 1980-talet kom Struth att se familjebilderna i nytt ljus. Samarbetet gick ut på att Struth tog bilder av familjer som Hartmann för tillfället jobbade med, bilder som Hartmann kunde använde som underlag i familjernas terapisamtal. Hur familjekonstellationer ter sig i fotografier har sedan dess upptagit en stor del av Struths konstnärskap.
I en intervju från 2022 uppgav Struth att hans styrka som fotograf är hans förmåga att identifiera sig med det han fotograferar, att han vid fototillfället är helt hängiven det som är framför linsen. Allt har med relationer att göra, menar han. Fotografens relation till det avbildade, vare sig det är en plats, ett föremål eller person. Bilder kan vara som batterier, något man laddar med sin kärlek, omsorg och hängivenhet.
Struths inställning till fotografi är tydlig i hans ömsinta porträtt av Giles och Eleanor. Utan att förställa dem får han deras skönhet att framträda i det mjuka, naturliga ljuset. Struth sammanfattar sina familjebilder som studier i vad det innebär att vara en människa bland andra människor. I Giles och Eleanors fall vad det innebär att vara i en livslång tvåsamhet.
Kort efter att bilden togs gick Giles bort. Eleanor kom att leva ytterligare 22 år och avled först 2009. Men den här dagen 1987 satte de sig åter ner i sin invanda samvaro; bekväma vid samma bord som så många gånger förr, i den värld som var deras - en liten stund till.
Foto: Thomas Struth