Intervju ur Värmländsk Tidskrift nr.1 2015.

För att köpa numret, gå in på tidskriftens hemsida för mer info.

www.varmlandsk-kultur.com

OSKAR KARDEMARK

Fotokonsten har länge fått stort utrymme i Värmland – liksom i Sverige i övrigt. Oskar Kardemark, 29 år, före detta Karlstad men sen en tid Oslo, har sin del i detta.

2009 var det Oskar som fick ta emot Värmländsk Kulturs ungdomsstipendium. Bakom sig hade han gymnasiets mediaprogram med inriktning rörlig bild, liksom Molkoms folkhögskolas filmlinje. Framför sig ett idogt fotograferande både i Värmland och på resor, ett antal separata och samlingsutställningar, ytterligare några stipendier, ett par fotoböcker, tillfälliga jobb och projektanställningar: 2011 med ungdomar i Arvika på uppdrag av Konstfrämjandet, 2012 som utställningsproducent på Värmlands Museum i Karlstad, 2013 en workshop i Aten på uppdrag av Svenska kyrkan i utlandet.

Han fotograferar enbart med analoga kameror, i alla format och i såväl färg som svartvitt.

Hur började ditt intresse för fotografering?

Min första kamera fick jag när jag var sex år. Den var liten, platt och hade fyra blixtar på en liten stång som roterade. Men det var först när jag var 14 år som fotograferandet blev ett djupare intresse. Då fick jag låna min bortgångna morfars kamera, en Agfa Isolette. Det var en vacker bälgkamera från 1950-talet som blev min följeslagare under många år.
När jag var 21 år valde jag fotografin som främsta uttrycksmedel framför mina andra stora intressen film, musik och skrivande. Trots det har de andra intressena fortsatt inspirera och syns på olika sätt i mina bilder. Skrivandet är något som fortfarande ligger nära till hands. Min första fotobok som kom ut 2009 inleds med en dikt jag skrivit.

Att det blev just fotografi var både slump och ett logiskt steg. Att filma var för dyrt och för många skulle tycka och tänka, musiken lyssnade jag hellre på än att utöva den, och på grund av min dyslexi var skrivandet inget verkligt alternativ när jag var i skolåldern.

Någon som inspirerat dig?

Det finns ett antal fotografer jag känner ett släktskap med, utan att nödvändigtvis vilja efterlikna dem. De är fotografer vars bilder jag tycker mig kunna se bakom och skönja varför de fotograferar. Eikoh Hosoe, Brassaï, Daido Moriyama, Trinidad Carrillo och William Eggleston är alla exempel på sådana fotografer. Deras bilder har en frigörande effekt på mig.

När jag började fotografera var det fotografer verksamma i Paris under 30–40–50-talen som inspirerade mig. Dem ville jag efterlikna, i allra högsta grad.

Valde du en speciell inriktning på dina bilder?

Jag kan inte minnas att jag någonsin valt inriktning i form av natur, porträtt eller konst. Allt ingår ju i livet. Är det natur jag behöver fota så gör jag det, är det en människa som fångat mitt intresse försöker jag ta ett porträtt. Jag tänker väldigt lite före och under en fotografering. Det är först efteråt som den delen av hjärnan som analyserar och grubblar slås på. Då återgår jag till något ursprungsstadium och förtrollningen är bruten, för den gången.
Fotografi – att se på omvärlden fotografiskt – är en väg till en värld laddad med mening för mig. Sökandet och nyfikenheten är det väsentliga.


Berätta något om dina utställningar och hur du förbereder dem!


Min första separatutställning i Värmland ägde rum på Galleri Ason 2008. Det var svartvita bilder från min tid utomlands.

I slutet av 2013 visade jag nio nya verk i färg, stora bilder, på Galleri Bergman i Karlstad. Jag hade ändrat mig bara veckor innan vi skulle öppna och valt helt nya bilder. Jag ville så gärna utmana mig själv, såväl som publiken. Bilderna jag visade tog upp teman som könsidentitet, vad det innebär att vara en man, vad som är vackert för mig samt längtan efter gemenskap – med alla människor. Utställningen har kommit att bli viktig för mig. Det var där jag för första gången visade bilden Hand i hand med främling, 110 x 130 centimeter stor.

Jag känner en väldig tacksamhet till de som stöttade mig under de första vacklande åren i Karlstad.

Hur väljer Du dina motiv?

Under en period på fyra månader bodde och arbetade jag på Medelhavsön Korsika, som vaktmästare på ett hotell precis vid stranden. För mig som enbart använder mig av naturligt ljus borde det varit en dröm. Flödande ljus nästan hela tiden, nya platser, nya människor, nya djurarter och exotiska blommor och frukter i skimrande färger. Och så havet. När jag tänker tillbaka på det så var det perfekt. Trots det kom jag bara hem med en handfull bilder, kanske 30–40 stycken. Varför tog jag inte fler?

Det var efter Korsika som jag förstod att det är ens inre värld som dikterar villkoren, det är inifrån bilderna kommer och i ens uppriktiga möte med världen de blir till. Vi är ständigt omgivna av bilder, allt kan bli en bild. Men man måste se och inte bara titta. Det finns ett gammalt tyskt ordspråk jag tycker om: ”Ögat är blint för allt som anden inte ser.” Det summerar mina tankar kring fotografi väl.

När jag ser på mina bilder så här i efterhand kan jag se olika mönster träda fram. I mina tidiga bilder återkommer ryggar, nackar och bortvända människor ofta. Många rädslor smög sig säkert in i bilderna, högst omedvetet. I de senare verken finns det konfrontation, men fortfarande samma längtan efter samhörighet. Människorna i bilderna skyr inte åskådaren, de finns där, och jag ser rakt på dem.

Har mörkrummet flyttats från garderoben till datorn?

Till viss del är det så. Eftersom jag till stor del arbetar i färg idag är jag inte lika ofta i mörkrummet. Jag scannar mina diapositiv till datorn men gör ytterst lite bearbetning. Något dammkorn tas bort och kontrasten justeras. Sen är det klart.

Konkurrensen är hård idag, fotografi är ”inne”. Hur tänker du om det?
Under ett år bodde jag i Stockholm. Jag arbetade för välkända fotografen Denise Grünstein samt jobbade som servitör på Fotografiska Museet. Jag mötte många av de stora, man kan säga att jag fick kika bakom draperiet till fotovärlden. Men att armbåga mig fram i Stockholms fotovärld var inget som lockade. I stället vill jag arbeta på mitt håll, i min takt, på mitt sätt – utan att det skulle betyda att jag är mindre ambitiös.
Att människor fått upp ögonen för fotografi och dess potential är så klart väldigt kul.

Framtidsdrömmar?

Jag sitter just nu med min ansökan till Akademin Valands kandidatprogram i fotografi. Jag fyller 30 i år, men ser inte min ålder som en nackdel. Jag är snarare glad att jag väntat så länge med att söka. Nu vet jag vad jag söker efter och tror jag kan få ut mycket av utbildningen.

 

BIRGITTA ROSÉN,
Karlstad,
f d medarbetare i P4 Radio Värmland

 Oskar Kardemark  2019 ©

  • Instagram Social Icon
  • facebook-square