Vi var först in i vagnen, jag, min dotter Lisa och två vänner till mig. Tillsammans lyfte vi upp barnvagnen för dom branta trappstegen och satte oss längst bak. Medan vi småpratade och tog bilder klev fler turister upp för trappan och tog plats, lika förväntansfulla som vi. Snart ryckte vagnen till och vi började vår branta färd mot stadsdelen Baxia, beläget på en av Lissabons många kullar.

Det var tidigt på året och turistsäsongen hade inte riktigt kommit igång. Gott om plats att stäcka ut benen och njuta av färden alltså. Vagnen var smakfullt restaurerad med ribbade träspjälor att sitta på, högblanka stålräcken och sirliga detaljer kring fönstren. Det luktade behagligt av motorolja. Just den här dagen var en av dom varmare i februari. Molnen hade skingrats tidigt på morgonen och temperaturen steg upp till 16 grader innan lunch.

Min sambo hade valt att gå upp för backen istället för att åka med oss i kabelvagnen. Halvvägs upp för backen såg vi henne stå och vinka. Hon log och tog bilder medan vagnen gnisslade och krängde förbi henne. Vi log och vinkade tillbaka. Väl på toppen väntar vi in henne, och när hon lätt andfådd anslutit strosade vi runt bland dom vackra husfasaderna och oregelbundna torgen. En behaglig färd på några minuter upp för berget. Så arkiverades minnet av åkturen inom mig.

Tills den 3 september 2025 när jag som många andra möts av nyheten från Lissabon. En av stadens berömda kabelvagnar har spårat ur och störtat ner för backen, där den träffat en husfasad med våldsam kraft. 16 döda. 18 skadade, varav 5 allvarligt. En värmevåg går genom kroppen, som när man snubblar och nästan ramlar. Jag tittar på kartan. Jo, det är samma vagn som vi åkte med bara några månader tidigare.

Jag går in i min mobil och tittar på bilderna från vår resa. Jag granskar dom som en detektiv på jakt efter ledtrådar, efter tecken på att något inte stod rätt till. Jag ser förstås inget oroväckande. Vi ler mot kameran, förväntansfulla och glada. Glada över att se nya saker, glada över att vara tillsammans, glada över att solen tittat fram. Jag ser det korta filmklippet där min sambo står och väntar på oss i backen. Hon tar bilder, vinkar och ler, precis som i mitt minne.

Jag har egentligen ingen större benägenhet för ”tänk om”-tankar, men den här fruktansvärda olyckan gjorde det omöjligt att inte hänfalla åt skräckscenarier. Tänk om. Tänk om vajern släppt tidigare.

Att se faror överallt är en av förälderns mest plågsamma färdigheter. Borde vi alla ha gått upp för backen istället för att ta kabelvagnen? Och borde vi välja bort liknande upplevelser i fortsättningen? Jag funderar utan att komma fram till ett tillfredställande svar. Men det är omöjligt att gardera sig, tänker jag vidare, omöjligt att skydda sig mot alla faror som kommer med ett liv i världen. Ett liv där man deltar och utsätter sig. Lika omöjligt som att inte känna sig lätt illamående när man låter tankarna härja fritt och tänker på de förväntansfulla människorna i vagnen. Och tänker om, tänk om…