I dag verkar kontraktet mellan filmstjärna och publik luckrats upp. På kort tid har de gått från uppburna och beundrade till hånade och förlöjligade. Hur blev det så här? Låt oss först återgå till filmundrets första guldålder.

De nystartade filmbolagen i Hollywood ville från början inte namnge sina skådespelare i filmernas förtexter. De var rädda att det skulle höja skådespelarnas status och få dem att begära högre arvoden. Till en början passade det skådespelarna bra, som inte ville skylta med sin medverkan i filmer eftersom det var på teatern det seriösa arbetet utfördes. Att filmbolagen till slut började namnge skådespelarna berodde på att filmpubliken började ge skådespelarna egna, påhittade namn i brist på riktiga. Mary Pickford blev ”flickan med de gyllene lockarna”. Filmbolagen insåg snart att intresset för personerna på filmduken var enormt, och att det fanns pengar att tjäna.

Den struktur som växte fram för att möta den växande efterfrågan på film och filmstjärnorna kom att kallas Studiosystemet. Inom systemet gick man metodiskt tillväga vid alla produktionsstegen, inte minst när man stöpte nya ”leading men and woman”. Samtidigt hade filmmogulerna svårt att förklara vad som faktiskt konstituerade en filmstjärna, något som den amerikanska filmhistorikern Jeanine Basinger tar upp i sin bok The Star Machine. Som affärsidé var det naturligtvis vanskligt att försöka skapa och marknadsföra något som man själva inte riktigt kunde definiera. Som svar fick den som undrade nöja sig med att filmstjärnan hade ”det lilla extra”. Med tiden kunde filmbolagen med publikens hjälp börja ringa in några av filmstjärnans särskilda kvalitéer – och det var inte lite som krävdes av den som ville stiga mot stjärnhimlen. Man skulle vara både vacker och begåvad samt utstråla sex appeal, energi och charm med en sådan självklar kraft att det golvade biopubliken. Stjärnan behövde bemästra ett brett register och snabbt kunna växla mellan ytterligheter. Från kuvad till stark, från bossig till bedårande, från sårbar till listig – allt skulle rymmas i en och samma kropp.

Trots att listan på egenskaper växte kunde stjärnprocessen aldrig göras till någon exakt vetenskap och ”det lilla extra” förblev en lika essentiell som undflyende kvalité. Det närmaste Basinger kommer en definition är i utsagan The illusion of stardom is always the illusion of ease. Alltså att stjärnan utstrålar en sorts lätthet, kanske till och med sorglöshet, som en sorts rustning mot svårare blessyrer. Stjärnan förväntades kunna röra sig genom såväl kulisser som livet i stort med samma sorts självklara bekvämlighet.

För att kultivera denna lätthet var filmbolagen tvungna att kontrollera allt som kunde äventyra den publika bilden av sina stjärnor. Att Veronica Lake var schizofren, Errol Flynn misstänkts för mord och Charlie Chaplin gift sig med en 21 år yngre kvinna var exempel på sådant man behövde dölja. Inget lämnades åt slumpen när man skulle styra allmänhetens uppfattning och slå vakt om sina ekonomiska intressen. Basinger beskriver i sin bok hur skådespelaren Eleanor Powell transformerades från enkel småstadstjej till filmstjärna. Ett särskilt schampo ordinerades för att ge håret mer volym, hennes fräknar behandlades bort med ultraviolett ljus, en behandling för att minska porerna storlek i ansiktet sattes in, tänderna blektes och porslinsfasader placerades över de sneda tänderna. En strikt träningsrutin för att hantera ”problemet” med hennes tjocka vader schemalades. Listan fortsätter. Som Basinger påpekar i sin bok behövde allmänhetens uppfattning om en stjärna över huvud taget inte ha med den verkliga personen att göra. En tydlig klyvning mellan person och persona började ta form. Men ju slätare fasaden blev, desto kraftigare visade sig suget efter dess baksida bli.

Ett ekosystem uppstod runt filmbolagen och deras stjärnor, där filmbolagens gjorde sitt bästa för att spackla över sprickor i fasaden, medan skvallerpressens med iver ägnade sig åt att hitta just de krackeleringarna. Stylister, agenter, PR-konsulter, agenturer, rollbesättare och Hollywoodreportrar följde stjärnornas varje steg. Reportrarna väntade utanför nattklubbar och gick igenom stjärnornas sopor. Allt för att få fatt i en skärva av den äkta personen bakom namnet.

I sin kultförklarade bok Hollywood Babylon ägnar sig den amerikanska filmaren Kenneth Anger åt just denna baksida och återger skvaller (med varierande sanningshalt), historier som florerat i Hollywood och blivit till myter. Anger målar en bild av filmstjärnan som en figur dömd att leva ett dubbelliv: ett i strålkastarljuset, och ett i skuggorna. Det senaste decenniet har vi sett flera exempel på filmstjärnor som vägrat ställa upp på denna uppdelning av jaget. Dagens filmstjärnor vill visa att de är tänkande, kännande varelser, utrustade med åsikter och personligheter. Framför allt accepterar inte längre stjärnorna att behandlas som lerklumpar för filmindustrins skulptörer. Istället använder de sina egna plattformar för att styra berättelsen om sig själva och ta ställning i frågor som ligger dem nära.

Detta har lett till att stjärnorna blivit synliga på ett nytt sätt, och att nya narrativ tagit form. Narrativ där stjärnorna framstår som allt mer världsfrånvända och tondöva. Under Covid-pandemin samlade skådespelaren Gal Gadot delar av skådespelareliten för att spela in en version av John Lennons Imagine. Inspelningen var menad att skapa samhörighet under lockdown, men blev brutalt hånad. Många ansåg att den var ett exempel på Hollywoods tondövhet, att i inspelningar från sina lyxvillor göra gällande att vi alla sitter i samma båt. En kommentar löd: denna video är värre än coronaviruset.

Den brittiske komikern Ricky Gervais har blivit något av en galjonsfigur för Hollywoodföraktet genom sina omåttligt populära scenframträdanden som värd för flera Golden Globe galor. Från scenen har han riktat sina skämt till publiken hemma i TV sofforna, ofta på bekostnad av stjärnorna i rummet. Att han bjöds in som värd hela fem gånger visar på ett uppdämt behov av att plocka ner filmstjärnorna från parnassen.

Spiken i kistan för den gamla sortens filmstjärna kan mycket väl ha slagits in under 2022 års Oscarsgala. En kväll som var menad att vara Will Smiths, stunden då han äntligen skulle mottaga sin första välförtjänta statyett blev istället kvällen då ”århundradets örfil” ekade över världen. Smith steg upp på scenen och attackerade galans värd Chris Rock efter ett skämt på Smiths fru Jadas bekostnad. Återgår vi till filmhistorikern Jeanine Basinger och hennes definition av filmstjärnan som sinnebilden av lugn och lätthet, någon som står över värdsliga dispyter och gnabb, så ser man tydligt att filmstjärnan trätt in i en ny era.

Idag är Hollywoods citruslundar i stort sett ett minne blott, och den en gång blomstrande drömfabriken har börjat flagna. Filmstjärnorna har klivit ner från piedestalen och gett sig in i samtalen som förs kring våra middagsbord. I sin text Konsten att älska – Pornotopia skriver konsthistorikern Måns Holst-Ekstöm: ”Vanlig Hollywoodfilm har sedan länge inte några riktiga stjärnor…Dagens filmskådespelare lever medelklassliv, bara med ofantligt mycket pengar.”. Idag har mystiken offrats för friheten att kunna gå på café i träningsoverall, fortsätter Holst-Ekström om dagens filmstjärnor.

Att vi erbjuds mer mänskliga - bristfälliga och jordnära ideal är naturligtvis inte dåligt. Det är inte heller svårt att förstå varför skådespelare inte vill bli närmast livegna, utelämnade åt filmbolagens maskineri. Men riskerar vi ändå inte att förlora något när stjärnorna blir till synes mer som vi, istället för tvärt om? Precis som en avlägsen horisont erbjöd de gamla filmstjärnorna en yta för vår fantasi att ta spjärn mot. Just som de projicerades på filmduken, projicerade vi våra drömmar och fantasier på dem. I processen fick vi samtidigt veta något om oss själva, om våra drömmar och förhoppningar.

Borta är dagarna med John Waynes “strong, silent type” och Lauren Bacalls femme fatale, epitet som följde skådespelarna långt utanför den vita duken. Idag har filmstjärnan som arketyp luckrats upp. Biopubliken i sin tur nöjer sig inte med att storögt beundra på håll, de vill försäkras om att de är ödmjuka inför sina priviligierade positioner, relaterbara och med ”sunda värderingar”. Drömfabriken kalibrerar om och röner nya ekonomiska landvinningar. Ändå lämnar dagens filmstjärnor mig med en känsla av förlust, samma känsla som när trolleritricket avslöjats. Jaha. Kaninen var visst i hatten hela tiden.