När jag för flera år sedan skulle ta körkort mötte jag en älg på en motorled i utkanten av Karlstads stadskärna. Jag var förvånad, men körskolläraren sa bara lakoniskt: var du än är i Värmland så är du på landet. Jag tänker ofta på det.

Karlstad är inte den självklara platsen för en konstnär med ambitioner. Det var det inte heller på Johanssons tid. Men så var han inte heller den typiska konstnären, utan någon som frodades i periferin och slog vakt om sin singularitet; sin unika vision, och att den var just det, unik. Allt detta resonerade naturligtvis i mig när jag som 20-åring först kom i kontakt med hans konst.

Johansson föddes 1876 i Östergötlands län men levde och verkade i Värmland under största delen av sitt liv. Idag har han kommit att betraktas som en av förra sekelskiftets mest egensinniga och hantverksskickliga konstnärer. Särskilt populär är han i Japan, där hans minutiösa måleri med toner av magisk realism inbringar höga summor på aktion. Men även i hans hemland har intresset ökat för hans begränsade och sammanhållna produktion.

Det var någon gång i mitten på 00-talet som jag hittade en publikation med titeln ”En bok om Stefan Johansson”. Den nötta boken hade stått och väntat på mig hos Kleynes antikvariat längs Älvgatan i Karlstad. Den utkom 1958, tre år efter Johanssons död, och innehöll bland annat en initierad essä om Johanssons person och konstnärskap av konsthistorikern Folke Holmér. Ett kapitel gav plats åt Johanssons egensinniga och ofta kryptiska anteckningar om konst. Det sista kapitlet visade Johansson som naturlyrisk poet. En allkonstnär av renässansmått, med andra ord. Allt ackompanjerat med ett rikligt urval av hans bilder återgivna i svartvitt. Upptäckten av boken och Johanssons bildvärld kom att bli en del i min egen resa mot att bli konstnär.

Jag brukar tänka att det finns två typer av konstnärskap. Det stora och det lilla. Det stora vänder sig utåt, är rörligt, tar plats, utforskar olika ämnen, tekniker och inriktningar med glupsk aptit och nyfikenhet. Det lilla är i konstrast lågmält och långsamt. Det mutar in en liten yta som utforskas över lång tid. Den typen av konstnär finner näring i det för andra knappt synbara. Det finns en skönhet i båda typerna av konstnärskap, även om jag själv dras mest till det sistnämnda. Johansson var en sådan konstnär.

Utöver hans måleri så fascinerades jag av hans texter om konst och skapande. Även om det var mycket jag inte förstod så hänfördes jag av det jag kunde ta till mig. I Johanssons tankar kunde jag spegla mig i någon som tog konsten på största allvar och lät djupsinnet ta plats. Mumma för en yngling med pretentioner. I såväl hans texter som i hans målningar fann jag en skönhetstörstande blick på samma gator och torg som omgav mig, måhända över ett halvt sekel tidigare. Att Karlstad kunde te sig så mättat med mystik, så dunkelt pockande var inget mindre än mirakulöst. Långt senare skulle jag förstå att Johansson själv bott i en lägenhet ovanför just det antikvariat där jag inhandlade boken, ungefär 60 år tidigare, och att vyn i många av hans målningar kom från just dessa fönster. Spåren efter honom lever kvar.

Den grundläggande förutsättningen för all konst menade han var en kombination av ”hjärtats värme” och ”konstnärsintellektets klarhet”. Alltid denna dualitet och tanke om balans. Att skapa konst var en syssla som krävde både disciplin och hårt arbete, men också kärlek. Hur skapandet kan ges näring och konsten nå verkshöjd genom förfinandet av individens särart var ett återkommande resonemang i hans texter. Med psykologisk skärpa återgav han hur målningar kan laddas med förnimmelsen av det avmålade. För att nå dit behövde hantverksskicklighet och andlig kultivering gå hand i hand, menade han.

Genom sitt konstnärsliv lyckades han behålla föreställningen om sin egen särart. Andras påståenden om att han skulle ha inspirerats av den ena och den andra skruvade han sig inför. Han såg sig själv som någon som blickade inåt för inspiration, snarare än någon som vände sig utåt, mot världen. En för tiden inte helt ovanlig hållning. Idag inser nog de flesta att konst inte skapas i ett vakuum, utan att konstnärer ständigt influeras och står i dialog med omvärlden. Så var det naturligtvis även för Johansson. Men det var inte samtiden som inspirerade. Istället vände hellre blicken bakåt i tiden, mot renässansens mästare. Just renässansens utveckling mot mer realistiska avbildningar och intresset för ljusspel går att se tydliga spår av i Johansson måleri.

Under min tid på konsthögskolan Valand spenderade jag mycket tid i träverkstaden. Även här fann jag inspiration hos Johansson. I hans kvarlåtenskap fann man hundratals skisser för ramar som han lät hantverkare ta fram i ädla träslag som satinvalnöt och päronträ. Inget lämnade han åt slumpen, inte ens ramarna som omgav hans målningar. För Johansson var ramarna inte bara till för att leda blicken mot måleriet och förhöja det, utan de var en del av konstverket. Ett förhållningssätt som jag tagit efter.

Mycket av det som jag drogs till under tonåren har med tiden tappat sin dragningskraft, men så har det inte varit med Johanssons konst. Förtjusningen inför hans minutiösa måleri är intakt, ett måleri där varje detalj vittnar om hans omtanke för bilden och hans njutning inför skapandet. Det är en fröjd att nu få se Johansson i helformat på Värmlands museum, i den största sammanställningen av hans konst där sedan 1958.

Vem vet, kanske är det under den här utställningen som någon framtida konstnär stiftar bekantskap med Johanssons måleri för första gången och, precis som jag en gång gjorde, förälskar sig?