Mina första jobb var, precis som för många andra som växte upp på 90-talet, att sälja fröpåsar på sommaren och julkort på vintern. Det innebar att man traskade runt i närområdet med en låda på magen och knackade dörr. I lådan hade man sin växelkassa och det man för tillfället sålde. Från säsong till säsong lärde jag mig vilka grannar som var köpstarka, vilka som hade en hund som kunde rymma om man lämnade dörren på glänt och hos vem man var tvungen att plinga flera gånger innan man kunde höra fotsteg sakta närma sig dörren. När dom väl öppnat och jag berättat mitt ärende kunde dom försvinna in i huset igen, för att hämta pengar eller för att fråga någon familjemedlem vad som skulle köpa, om dom skulle så någon dill i år, eller om dom skulle skicka några julkort. Under tiden blev jag stående kvar i hallen, storögd och nyfiken med min låda på magen.

Så vidgades min värld utanför hemmet och kom att omfatta stora delar av grannskapet. Jag fick tillgång till nya rum, med nya dofter, nya människor med främmande sätt att leva sitt liv på, andra sätt att bygga hem. Det som tidigare bara varit fasader under min uppväxt, tomma kulisser utanför bilfönstret, fick nu djup och innehåll. Även om jag inte kunde sätta ord på det då så förstod jag att bakom varje dörr gömdes en komplett och rik värld. För första gången upplevde jag mig veta något om tillvaron och världen som mina föräldrar inte redan visste. För till skillnad från när mina föräldrar var på besök hos andra vuxna så var jag inte en gäst i husen jag besökte, någon man behövde städa och gör iordning inför. Istället mottogs jag mer som en katt, och fick på så vis se något mer oförställt. En morgonrock hastigt knuten, en cigarett dinglandes i mungipan; en osminkad inblick i andras liv.

Idag kan jag sakna den känslan, den relationen till omvärlden. Att vara så liten och värnlös och därför inte uppfattas utgöra minsta hot. Att röra sig som en katt i världen.

Varken barn eller katter dömer. Det är nog svaret på frågan om hur jag kunde röra mig så lätt i andras privata sfär. Istället är det vuxna som dömer andra vuxna. Och i och med det krymper världen istället för att vidgas.

Hur kan vi låta världen fortsätta vidgas, det är frågan. Fortsätta vara öppna för nya dofter, andra sätt att leva och organisera sina liv på. Hur låter vi idén om våra hem, inte bara innefatta det som ryms inom fyra väggar, utan hela grannskapet? Amerikanarna använder ordet Community. Mig veterligen finns det inget bra ord på svenska som fångar samma andemening. Community är ett ord som både förpliktigar och bjuder in till en gemenskap. Man förväntas bidra och kan i sin tur luta sig mot sin Community i svåra tider. Det är en syn på grannskapet som en plats med rikedom och nyans som både berikar livet med sin mångfald och kan erbjuda tröst. Fasader är bra att ha. Dom skyddar oss, håller oss varma och säkra. Men vill man bli en del av något större kan det vara bra att ibland lämna dörren på glänt.