Vad skiljer konstnären, författaren och poeten från dom som inte ägnar sig åt konstnärlig verksamhet? När jag var yngre trodde jag att konstnären kände saker starkare, hade ett rikare inre liv, och att det var just detta som gjorde konstnären. En blandning av ödestro och magiskt tänkande gav mig uppfattningen att några få var utvalda att ständigt gå omkring och känna, att det var detta som var konstnärens gåva, lika väl som deras förbannelse att uthärda.
Detta tror jag inte längre. Istället tror jag att konstnärer lärt sig att snappa upp och ge utrymme åt en sorts impulser som vi alla drabbas av.
Låt mig förklara. Har du någon gång varit på väg till jobbet och mitt i morgonrusningen känt en doft du inte känt sen du var barn? Eller har du sett något i ögonvrån, ett visst ljus, ett träd som slagit ut över natten och nu träffar någon undanskymd del i dig med sin fulländade skönhet? Jag är beredd att svara åt dig och säga ja. Jag tror att vi alla har sådana stunder, när något bryter igenom vardagens slöja och träffar oss, då verklighetens beståndsdelar radar upp sig på ett sånt vis att skönhet uppstår, gör oss uppmärksamma på någon detalj och sätter allt på paus för en kort stund.
Men så kallar vardagen åter, man behöver trycka på bussens stoppknapp och gå av, barnet vaknar, eller vad det nu är som vill att vi ska agera, vad som behöver vår närvaro här och nu.
Det konstnären gör är att öva upp sin sensibilitet för just dom ögonblicken. För dessa små stunderna väsnas inte för att få vår uppmärksamhet. Istället är dom försiktiga i sitt tilltal. Ibland försöker konstnären aktivt försätta sig i tillstånd där såna stunder kan uppstå. Men det handlar inte bara om att lära sig uppmärksamma dessa ögonblick av upphöjd närvaro, utan att ta dem på allvar. Kanske är det konstnärens främsta uppgift? För i dessa flyktiga ögonblicken kan det finnas stoff för en arbetsdag, eller för ett helt konstnärsliv. Detta gör konstnärens syssla upprorisk och subversiv till sin natur. Att skapa det som ingen bett om. Att ge plats åt sånt som är så lätt att avfärda och gå vidare från, att ge det flyktiga vikt och värde; att ge det sköna uppmärksamhet framför allt annat som pockar på oss, vill få oss att reagera, konsumera och ta ställning.
Konstnärens uppgift är meningsskapande, att ge form åt det formlösa. Inget är för litet eller för obetydligt. Istället kan allt vara ett möjligt ämne för granskning och förtjäna konstnärens tid och uppmärksamhet. På så vis påminns vi om att världen faktiskt är dunkel och mystisk, att det är så lite vi faktiskt vet om den och att mysteriet är något att njuta och förundras över.
Men så kan vi inte alla vara konstnärer. Ändå tror jag att det finns näring att få i dessa stunder, utan att för den skull behöva omvandla upplevelserna och ge dem form. För paradoxalt nog kan man känna sig som mest förtrogen med världen när man vänder dess larm ryggen, om så bara för en stund.
Foto: SR