Det händer att jag stämmer träff med vänner utanför domkyrkan i Göteborg där jag bor. Den är centralt belägen i ett område med caféer, butiker och museer, nära till vatten och inbäddad i en mjuk grönska om somrarna. Ibland är den jag väntar på sen. Då skrollar jag förstrött i telefonen. Regnar det så brukar jag gå in i kyrkan för att vänta. Det var vid ett sådant tillfälle, under ett av tillvarons små glapp, som jag fick syn på något som stannat med mig sen dess.
Jag hade passerat två damer som sålde vykort med kristna motiv under orgelläktaren och kommit ut i det väldiga, öppna kyrkorummet. Ljudet av mina steg fyllde valven och jag kände mig som jag ofta kan göra i kyrkor - ensam och utsatt; som om jag lossat en eka och börjat ro mot horisonten. En bit framför koret stannade jag. Till vänster om mig stod en dörr på glänt. Ur glipan strömmade ett varsamt, varmt ljus och jag kunde se det vita tyget från en prästkappa. Personen i kappan satt på en enkel stol med fötterna placerade jämte varandra. Händerna låg knäppta i knät. Inte nödvändigtvis knäppta till bön, utan i en vilsam gest. Scenen var alldeles stilla, så när som på andetagens små krusningar över tyget. Så såg jag skylten som tillfälligt placerats i gången. På den fanns en pil riktad mot dörren och ett ord skrivet i versaler; SAMTAL. Under ordet samtal stod två klockslag som anvisade när dörren skulle stå på glänt och besökare välkomnades in.
Så hördes på nytt fotsteg. En liten, krum kvinna hade även hon gett sig ut under det väldiga valvet. Jag stod kvar medan hon rundade mig med ivriga steg på väg mot dörrglipan. Hon stannade utanför dörren och prästen, som måste hört stegen hade rest sig och öppnat dörren på vid gavel. Nu kunde jag se att det fanns två stolar, den prästen suttit på och en lika enkel stol mitt emot. Kvinnan satte sig och prästen, som fortfarande höll i dörrhandtaget, stängde dörren och det varma ljuset försvann.
Efteråt har jag återvänt till upplevelsen gång på gång. Känslan av ensamhet, dörren som stod på glänt, ljuset. Jag har inte kunnat skaka av mig känslan av att ha sett något unikt, att det fanns något i prästens uppenbarelse som kändes ovant, ja nytt. Det var först efter någon månad som jag kunde klä upplevelsen i ord. Det ovanliga låg inte i vad prästen gjorde, utan i vad prästen inte gjorde; hur hans väntan tog sig uttryck. För han bläddrade inte förstrött i en tidning eller skrollade i sin telefon. Han bara satt - och väntade.
Men varför inte passa på att få något gjort? Ja, varför inte? Våra dagar består av aktiviteter som avlöser varandra i en strid ström. Vad skulle hända om man istället för att fylla alla tillvarons små glapp, istället för att ”maxa” varje stund, gjorde sig mottaglig för sin omgivning? För prästen var tiden vigd åt samtal, oavsett om någon kom eller inte. Han gjorde sig själv närvarande, tillgänglig. Tillgänglig för vad? Det är just det. Vem vet vad nästa möte ska föra med sig. Tillgänglig för vad som än komma skall.
Foto: SR