Vi hade kommit på något genialt, jag och mina kompisar; en liten grupp killar som fortfarande hade målbrottet framför sig. Det vi kommit på var att vi kunde gå in i kiosken strax utanför skolområdet och, efter att vi noterat alla speglar och kameror, placera oss vid godishyllan där vi tog upp två chokladkakor. Den ena höll vi så att den skymde den andra. Vi granskade chokladen, bara för att sedan lägga tillbaka den på hyllan igen. Det som var genialt, tyckte vi, var att vi bara la tillbaka enchokladkaka, medan den andra slank ner innanför jackan.

Detta upprepades varje förmiddagsrast under några veckors tid. Samma sak varje dag: ta upp en chokladkaka, som i själva verket var två, lägg tillbaka en, stoppa den andra innanför jackan.

Tills den dag jag återvände ensam till klassrummet. Mina vänner satt redan i sina bänkar och lektionen hade börjat. En kort stund innan hade jag ertappats i kiosken och informerats om att ett samtal till mina föräldrar var att vänta under kvällen. Det blev tyst när jag klev in i klassrummet. Plötsligt var jag övertygad om att alla såg vad jag varit med om, att mina ögon förrådde och förmedlade precis den skam som rev inom mig. Jag såg upp mot läraren, Anders, som mötte min blick. En stöt gick genom kroppen; jag vände mig om, sprang ut genom dörren och slutade inte spinga.

Till min förvåning hörde jag snart någon flåsa bakom mig. Det var Anders som sparkat av sig tofflorna och sprang efter mig i bara strumplästen. I ögonvrån kunde jag se hur 31 jämnåriga pressades upp mot det stora fönstret som vette mot skolgården. Jag tog sikte på gräsplätten mellan metall- och träverkstaden och flög över staketet. Det gjorde även Anders, som där kom så nära att han kunde sträcka ut handen och få omkull mig.

Skyddade från mina klasskamraters blickar sjönk vi ner mot ytterväggen. Anders arm tung på min axel. Jag minns inte vad vi pratade om, bara att vi inte verkade ha bråttom. Att en hel skolklass lämnats kvar med näsorna pressade mot fönsterrutan verkade tillhöra en annan, avlägsen verklighet.

När vi till sist gick tillbaka till klassrummet, Anders i strumplästen och jag med böjt huvud och hans hand över min rygg, satt mina klasskompisar vid sina bänkar med näsorna i böckerna, eller stod två och två och pratade och såg knappt upp när vi kom in. Uppståndelsen hade passerat och jag kunde näst intill obemärkt sjunka ner vid min bänk.

Det här utspelade sig för 30 år sedan. Kiosken har rivits och ersatts av ett högt hyreshus. Men 30 år är visst ingenting för den här sortens minne. När jag i perioder under livet funderat på vad det egentligen är att vara vuxen så har det här minnet stigit upp inom mig, och jag har känt Anders tunga hand på min axel.

Hans jobb var att lära mig och mina klasskamrater att räkna, läsa och skriva. Men den dagen, i mötet med min blick, måste något annat ha aktiverats i honom. Han, precis som jag, agerade på impuls när han for ut genom dörren. Så, vad är det att vara vuxen? En del i att vara vuxen är nog att veta när man ska sparka av sig tofflorna och springa efter.