När jag var 9 år var världen också 9 år. Det fanns i alla fall ingen skillnad mellan oss, inte någon fiendskap, inget avstånd. Vi tumlade omkring från det att solen gick upp till solen gick ner, lika yra i klotet som i kroppen.

Svårtolkat, rent av obegripligt? Det tyckte jag också när jag läste de inledande raderna i en text av den danska poeten Inger Christensen. Ändå hänfördes jag av anslaget, ordens skönhet och den innebörd jag kände att de bar på, precis bortom mitt grepp. Det var text som packats tätt, som jordlager som över lång tid pressat samman under en väldig tyngd; livserfarenhet i sin mest komprimerade form.

Ibland kan det löna det sig att läsa sånt som ligger strax utanför ens förståelse. För att det kittlar, för att fantasin fyller i luckorna när man sträcker sig mot ny kunskap, nya insikter. Det är en kreativ process och, som alltid med god konst och litteratur, ett medskapande.

Min egen väg till litteraturen såg ut precis så. Min dyslexi gjorde läsandet till en utdragen syssla och litteraturen till en plats jag behövde erövra. Det dröjde tills jag var i tidiga 20 års åldern innan jag läste en bok från början till slut. Med en sån relation till litteratur skulle man kunna tro att jag ville undvika böcker till varje pris, men istället drogs jag till dem. Att jag blev läst för under min uppväxt hade så klart mycket med saken att göra. Böcker som fysiska föremål blev behållare av något för mig otillgängligt och åtråvärt. I tonåren gick jag i bokaffärer och bibliotek, bläddrade och strök med handen över ryggarna, läste på böckernas baksidor och försökte bilda mig en uppfattning om innehållet mellan pärmarna. I medskapandet kan man säga att jag drog det tyngsta lasset.

Till sist var genom poesin, genom noveller och annan kortprosa som jag kom att började läsa. Tillfredställelsen i att kunna avsluta en påbörjad berättelse gjorde att jag tog mig an allt längre, allt mer avancerad litteratur. Gränsen för vad jag kunde tillgodogöra mig flyttades sakta framåt och jag har fortsatt lockas av det som ligger strax bortom min förståelse. Till texter där jag kan ana något mellan raderna, en för mig dold mening, något som manar mig tillbaka till sidorna, som får mig att stäcka mig efter det bara förnimbara, strax utom räckhåll.

Att vistas i sin egen ovetskap och upplevda otillräcklighet är svårt. Man drabbas lätt av skam och skyndar vidare till något man faktiskt behärskar. När det kommer till det okända, det outforskade, så gäller det att bli bekväm i att varken kunna förklara eller förstå. För vad finns det egentligen för förklaringen på en sån mening som Inger Christensen skrev? När jag var 9 år var världen också 9 år. Det är en mening att njuta av. En mening att förstå, inte direkt med knoppen, utan över tid, med hela kroppen.

Det kan finnas något sant och viktigt, även i det man för stunden inte kan förklara, i det som ligger utanför det egna språks gräns. Det är genom att vistas i mysteriet, i ovetskapen som gränsen sakta och stilla och alldeles utan att man märker det, flyttas.