"En hjälte är någon som strävar efter att vara sig själv."
Läser en intervju med Nancy Gardner Williams, John Williams änka, I The Paris Review. Han planerade sitt skrivande minutiöst, med ramverk och uppgifter för kommande dags skrivande. Han skrev bara om somrarna, resten av året undervisade han och det tycks ha tagit upp all hans tid och varit hans focus då. Intervjuaren frågar, hade han tilltro till människan, till förnuftet? Det är inte en fråga som skulle ha intresserat John, svarar Nancy. Han gillade inte abstrakt tänkande av det slaget. Han ville komma till pudelns kärna. Han älskade poesi och poeter med, men ville inte förvandla det till något annat än vad det var, han tyckte om resultatet, dikten i sig själv.
Kände han ett socialt ansvar, med allt som föregick i världen under hans aktiva år, försöker intervjuaren. Nej nej, inget sånt. I så fall bara indirekt. Han hade aldrig suttit i en TV-soffa och brett ut sig. Ursprungligen tänkte han ha ett citat av José Ortega y Gasset i början av Stoner som löd: En hjälte är någon som strävar efter att vara sig själv.
John var villig att möta alla motgångar, beredd att göra alla uppoffringar för att få skriva.
Han var snabbtänkt, rolig, alltid på gång med något. Han picklade gurkor från trädgården. Det han skydde mest var att prata om sig själv, uppriktiga, intima samtal. Som son till bönder gick han ut i trädgården och påtade när han körde fast i skrivandet.
Drickandet och rökandet? Visst visst, han hade ett utbrett missbruk, men klarade jobbet. Jag kände till mardrömmarna och malarian, hans upplevelser från kriget, allt han sett. Hur skulle jag kunna stå mellan honom och hans öl?
Hans roman Stoner har beskrivits som den perfekta romanen.
Var han en man med många motsättningar?
Nej. Han var hel, i ett stycke. Det är ett sådant nöje att få prata om honom. Jag kan aldrig tänka mig att jag gjort hans minne rättvisa. Han var en bra man, bra, bra.