Norm
Mina första intryck av Norm McDonald var av en medioker skådis, med mediokra skämt. Någon som snubblade över orden och log åt sina egna, daterade skämt. Mycket mer än så var han inte för mig under många år, tills jag av en slump trillade ner i det kaninhål som alla hans klipp på youtube utgör. Sakta växte en fascination, det verkade finnas mer där än vad som först möter ögat. Ena stunden sitter han i kostym och slipps på de största talkshowerna, andra stunden dyker han upp iklädd luvtröja i en skakig mobilvideo. Jag började titta på intervjuer med honom, och intervjuer med andra komiker som ville prata om honom, de visade sig vara många. I klipp efter klipp mejslades en osannolik persona ut, och jag fick inte nog. En komplex och oförutsägbar komiker växte fram, till synes utan agenda, utan fasta ståndpunkter. Alltid skrattet först, men snart skymtade den underliggande intelligensen, djupsinnet, den andliga längtan. Motsägelserna la sig snart på hög. Det kom fram att han var oerhört beläst, och att han föredrog äldre, rysk litteratur. I den kunde han känna igen karaktärer och stämningar från sin egen, lantliga uppvägt i Kanada. Samtidigt var hans framtoning nästan medvetet naiv, till och med korkad. Det jag kom att förstå var att jag varit korkad, att han kunde sitt hantverk så bra att han kunde leka med åhörarna, våra förväntningar, vår idé om vad en komiker ska vara. Han var en hantverkare när det kommer till att konstruera skämt och kunde väga ord på guldvåg, samtidigt visade han gång på gång hur han närs av improvisation, det som sker i stunden. Han var besatt av showbusiness och de giganter som gick före honom, samtidigt som han gjorde uppror mot det tillrättalagda och prydliga i branschen. Han ville vanhelga och riva upp, samtidigt var han djupt troende, traditionell och ibland nästan zen-lik i sin framtoning. Han ville bryta med konventioner, inte genom att frångå dem utan genom att använda sig av dem, skruva till dem, dra dem till sin spets.
Brydde han sig eller inte? Om sin framtoning, om skämten, om publikens reaktioner? Det är en fråga jag och många andra kommer tillbaka till när det kommer till Norm. Svaret är nog att hans brydde sig, mycket, men inte om de saker som andra komiker brydde sig om. Trots att han var ambitiös var långt ifrån lika framgångsrik som många av hans nära kollegor och vänner. Hans ambition var av en annan natur, och hans trohet riktad åt ett annat håll än mot framgång och rikedomar.
Norm kunde förlösa enorma skrattsalvor med ett skämt som andra komiker möts av tystnad med. Varför? Svaret är mångfacetterat. Hans charm och uppenbara värme går inte att ta ur ekvationen, den glimt i ögat som alltid fanns där. En annan förklaring är att han inte var rädd för att bomba, alltså misslyckas med ett skämt. Han var orädd på det viset.
En barnslighet och naivitet inför livets stora frågor. Blev han häcklad på scenen så la han allt focus på häcklaren, inte för att skämma ut eller förnedra, utan för att försöka förstå, få till ett möte. Det finns tårdrypande exempel på detta, när det slutar med att en häcklare bekänner sin kärlek för honom och ber om ursäkt.
En provokatör, visst, men… Han var både djupt konservativ, och vildsint upprorisk. Han var Kandensare och missade inget tillfälle att påpeka det.
I sin oerhörda närvaro utstrålade han någon nästan zen-likt.
Någon sa att det som präglat Norm mest är de ord man säger till alla barn ”Så får man inte göra”, och ”så får man inte säga”.
Charm och fantasi, klokhet och nerv. Det oväntade var det roligaste.
Han slog igenom i 30-års åldern med en rad erfarenheter långt utanför showbusiness i bagaget, erfarenheter som han senare kom att använda i sina framträdanden. Precis som Luis Bunell hade han en brokig bakgrund, som han var förtegen om.
Norm gick bort den 14 september i år, efter att ha kämpat med cancer under de senaste nio åren. Det visade dig att ingen visste att han var sjuk. Varken fans, folk i branschen eller nära vänner. Det verkar till och med så att inte ens hans egen familj vetat att han varit sjuk. Flera av hans framträdanden kommer i ny dager, som det när han pratar om cancer och säger
Mitt i hans stundtals grabbiga framtoning fanns en väldig känslighet. David Lettermans valde Norm som komiker att uppträda under det sista avsnittet av hans show. Norms far var äldre än honom (som han själv uttryckte det), och gick bort när han var ung. Med åren kom Letterman att bli något av en fadersfigur för honom. Norm kör en väl inövad och beprövad rutin i blank kostym och slips. Han möts av intensiva skrattsalvor och applåder. Mot slutet märker man hur han går ifrån det inövade och pratar ur hjärtat. Hans röst bryter och han stannar en stund upp, men händerna för munnen, innan han fortsätter. Vad som följer är hans kärleksförklaring till Letterman. Tillslut kan han inte hålla tårarna tillbaka.
Norm var en sammansatt människa som vågade vara lika motsägelsefull och ologisk på utsidan som vi alla är på insidan. Detta gjorde att hans komik framstår för mig som mer tröstrik än någon annan jag stött på, i sin djupa mänsklighet.
När någon dör i cancer säger man att han förlorade kampen. Förlorade kampen? Om inte jag misstar mig så dör även cancern när man dör? Det kallar jag inte för en förlust, det kallar jag oavgjort. Så pratar Norm om cancer i ett av sina framträdanden.
Norm var verkligen den perfekta hjälten, inte minst nu under pandemin, och hans humor och tankar piggade upp mig otaliga stunder när det kändes tungt eller man bara ville skratta. Idiotsäkert varje gång. Vi upptäckte ju båda en av de bästa komikerna i vår tid som med stor klokhet och intelligens (ofta dold) och med makalös tajming, charm och fantasi, fick mig att häpna och kikna av skratt. "That old chunk of coal" Fällt några tårar idag och önskat så att han fick leva längre än sina 61 år(62 nästa vecka). Men vilken karriär Norm haft och vilket mod att fortsätta underhålla på topp trots sin sjukdom! Så kul att vi upplevde honom i samma tid och när han ännu fanns här med oss.
Fram växte en så komplex och oförutsägbar komiker, utan agenda, utan fasta ståndpunkter. Alltid skrattet först, och snart skymtade den där underliggande intelligensen, djupsinnet, den andliga längtan. Och vilken historieberättare. Vilken närvaro, nästan zen i sin utstrålning. Jag älskar hur han var både djupt konservativ, och vildsint upprorisk. En komplett människa som vågade vara lika motsägelsefull och ologisk på utsidan som vi alla är på insidan. Jag såg ett gammalt klipp där han pratar om Straight Story skådisen, och hur han valde att sluta sitt liv. Han hade ju också cancer, och höll det hemligt, från alla, inklusive sin familj. Norm hyllade honom, menade att det inte alls var modigt att dela sin sjukdom med världen, tvärt om. Jag hoppas han inte va lika hårdnackad och bar den hemligheten ensam, under 9 år
Johan Wanloo skriver i GP. ”Norm visste det vi alla egentligen vet men inte alltid vågar erkänna, nämligen att humor har väldigt lite med glädje att göra.”