Första gången jag såg dig
​
​
Jag kan inte släppa filmen Penny Seranade, eller Första gången jag såg dig…, som den heter på svenska. Med en dag tillgodo innan den skulle plockas ner från SVT play la jag ifrån mig surfplatta och telefon och stillade mig framför filmen, så som man måste göra inför upplevelser som tar mer än femton minuter i anspråk. Det är en ovanlig film på alla sätt – ovanlig för sin tid, för skådespelarna i den, ovanlig för Hollywood. Det som gör filmen drabbande och häpnadsväckande frisk i sitt tilltal är dess realism. Självklart är den inte realistisk i den bemärkelse vi tänker idag, filmen är fortfarande en produkt av en tid. Men den har en annan sorts realism, en som kanske är mer sällsynt idag, en känslomässig, andlig realism. Jag tror på karaktärerna och hur de reagerar.

Det är en film om ett svårt familjebildande, och om en familjekonstellation som inte helt föll inom den tidens mall. En karaktär intresserar mig särskilt. Applejack, den luttrade tidningsmannen som basar över tryckeriet. Han är ungkarlen som firar födelsedagar och högtider med dom, som en del av familjen. Det är också han som visar sig ha mest kunskap om hur man sköter ett barn, och hur man byter blöjor. 
De bor i samma hus som de arbetar, på våningen över tryckeriet.
 
 
 
 
 
 
 
 
​
​
​
​
​
​
​
 
 

 
Filmen har ett släktskap med de melodramatiska filmer som regissören Douglas Sirk skulle komma att göra ett decennium senare. Men tack vare Dunnes och Grants prestationer, och Stevens lysande regi tar de melodramatiska elementen aldrig över, berättelsen sväller aldrig så mycket att den släpper sina känslomässiga förtöjningar. 

Både Carys (främst Carys) och Dunnes karaktärer är komplexa, vrånga och inte alls inställsamma mot publiken. Grants karaktär är som ett barn, impulsiv, stolt, luststyrd och full av ambitioner. Dunnes karaktär möter inte alls tidens förväntningar på naturliga, moderliga instinkter. Hon är istället rädd för barnet och dess behov, hon håller tafatt i sin dotter ovanför badbaljan.
Den tittar på det lilla livet med sån värme och respekt, den genomsyras av en djup humanism.