“We have all sorts of possibilities in us. But what work it takes to discover them.”
På en loppis i Karlstad kom jag över ett tummat exemplar av boken ”Renoir – My father”, Jean Renoirs skildring av sin far, den världsberömda impressionisten August Renoir. Jag köpte den så som jag ofta köper böcker på loppis, med en känsla av att den kommer jag att läsa ”någon gång”. Men det dröjde inte mer än någon vecka innan jag sneglade på första sidan, och sen var jag fast. Jean var själv en gammal man när han skriver boken, och hans far August bortgången sedan över 40 år.
Vi är vana att se impressionisternas målningar på återgivna på blekta affischer, med deras namn över motiven i snirklig skrivstil, placerade i rangliga ramar från IKEA. Deras bilder har blivit allmänt gods och deras ursprungliga bett har helt försvunnit. Men när de målades var de omvälvande och allt annat en trevliga och dekorativa. Allt från deras intuitiva teknik, deras frikostiga användning av färg och vardagliga motivval provocerade. Helt plötsligt kunde man se prostituerade avbildade med dyrbara pigment och oljefärg.
Boken utspelar sig i ömsinta tillbakablickar där en rad samtal mellan de båda, mot slutet av Augusts liv, utgör berättelsens nav. Första världskriget pågår för fullt när sonen Jean, som ådragit sig en skada, återvänder från fronten. Renoir den äldre är rullstolsburen och märk av långt gången reumatism. Trots detta är han aktiv och kilar försiktigt fast penseln mellan de krumma fingrarna. Jean iakttar fadern medan han målar, stannar upp, betraktar penseldragen. De är omgivna av kvinnor som lagar mat, tvättar, tvättar Augusts penslar och sjunger högljutt i rummen bredvid. Jean ser en sista chans, en chans att komma nära fadern och ställa alla de frågor han har. Vem var August som pojke? Hur kan han att börja måla? Vilka principer har format hans liv, och hur kom de att ta form i honom?
Jean börjar med att beskriva faderns yttre, där de sitter i lägenheten i Paris, båda med sina ådragna skador. Augusts hår, som en gång ljusbrunt har blivit vitt. Uppepå hjässan är han helt kal men runtom är håret fortfarande tjockt och yvigt. Det vita skägget drog alltid en aning åt vänster, eftersom han alltid på höger sida med täcket uppdraget nära ansiktet. Han har krympt avsevärt anmärker Jean, hans kropp har blivit krum av reumatismen. Renoir karaktär beskrivs som samvetsgrann (mår dåligt av vita lögner), som stolt ( han skryter om hur han aldrig var skyldig pengar) och pryd.
Det är en mans tillbakablick på livets i dess skymning, allt är överdrivet och självklart i hans minne.
Det är inte en uppgörelsebok, här finns inget ont blod eller illvilja mot fadern. Det är ett porträtt av en motsägelsefull och egensinnig person, en ”workmans painter” som han själv beskriver sig själv. Epitetet konstnär använder han motvilligt, han litade inte på fantasi och avskydde allt intellektuellt. ”My father would never outsmart anyone. For him, to be “smart” was the worst of misfortunes.” Världen skulle upplevas via sinnena, och främst via känseln och händerna. Det var en av hans främsta uppmaningar till sonen, ta noga vara på dina händer, den är med dom du upplever din omvärld, det är med dom du skapar kontakt.
I boken vill sonen underhålla och imponera, men främst vill han lära känna och förstå. Han snappar upp detaljer här och där, han lyssnar och minns; sammanfogar de olika fragmenten till något som kan ta formen av en man, en pojke och en far. Lika mycket som det är ett porträtt av fadern så är det ett porträtt av Paris och den anda som rådde där under 1800-talets andra hälft.
Det enda du måste tänka på, före syn, hörsel eller något av de andra sinnena, är att bevara känseln, främst då känseln i händerna. Den är viktigare än något annat manade Renoir sin son, som Jean kallar Renoir boken igenom.
A ”workman-painter”, mistrusting imagination (32), despising intellect,
Va hur promiskuös som du behagar, innan du är gift. Detta skulle gälla såväl kvinnor som män. (84)
Börja med ett kort personporträtt, gå vidare med referat insprängt med egna tankar och reflektioner.
Believing “Whatever is healthy cannot make one ill”. Det minner om Dylans tankar kring “sjuk” och “friskt” musik, att dåligt musik inte bara är rätt och slätt dålig, utan rentav hälsovådlig.
My father would never outsmart anyone. For him, to be “smart” was the worst of misfortunes. (43)
Renoir had an almost physical aversion to doing anything he did not like. (58)
All that he saw, everything he was aware of, become part of himself. The thought that his every brushstroke gave back these riches a hundredfold did not occur to him until late in his career. (58)
Renoir rightly refused to be an intellectual. “Whatever goes on inside my head doesn’t interest me. I want to touch…or at least to see! Detta med att ta, att känna med handen återkommer han till. (62)
”I don’t like having a work of art precented to me on a platter” (64)
We have all sorts of possibilities in us. But what work it takes to discover them. (68)
Boken är full av ljuvliga citat, så som…fashion spares no one. It keeps you from seeing what is eternal. (71)
In fact it is the people who pretend to respect traditions who destroy them. (77)
Renoir had been the most normal of children, as he was to be the most normal of men. (85)
I cant stand having anybody around me but women.” Mens voices tired him; womens voices soothed him. (87)
Hans tankar om kvinnor var som mycket annat med Renoir den äldre, fullt av motsättningar. Samtidigt som han menar att den dagen kvinnor är jämställda med män så kommer de verkligen att vara slavar, samtidigt som han förespråkar matriarkat när det kommer på tal, och tycker att familjenamn ska föras ned på kvinnans sida. Han förutspår en framtid där jämställdheten kommer att leda till stora konflikter, och där sex kommer att jämställas med onani, och det verkliga mötet utebli. Han trivs bäst i kvinnors sällskap, män tröttar ut honom.
Det är ett portätt av August lika mycket som det är ett portätt av Paris och den anda som rådde, och som han var så fäst vid, när han växte upp. Det var 1800-talets ideal som han sakta såg förstöras.
”Genuine human achievements are always unconscious” (101)
“Once more I must touch on the quality of “strangness” witch emenated from Renoir.” (105)
Att målningar skulle berätta “en histora” vände han sig kraftig emot. Vill du berätta en historia? Så skriv! Eller varför inte, samla folk och berätta den muntlig! Måleri var något annat för Renoir.
Renoir var kluven mellan att måla som de ”gamla mästarna”, som han inte kunde förkasta lika lätt som sina målarkollegor, och de ideal han delade med dem; att måla från den extas som naturen erbjöd sinnena och frångå förlagda regler om hur man bör göra.
Han var pacifist (116)
Han avskydde förklädnader, de som gjorde sig till ..i takt med sin tid hyllade han det genuina och naturliga. (123) Han värnade det lokala framför det avlägsna och exotiska, till skillnad från Gauguin. För Renoir var ett äppelträd i en förortsträdgård betydligt mer intressant än Niagarafallen.
Det finns en dimma mellan våra ögon och naturen, menade Renoir, och det är den mitt måleri strävar att lätta på. (132)