Mantel
I höstas gick Hilary Mantel bort vid 70 år ålder. Jag kände inte till henne sedan tidigare men har nu, fascinerad av de intervjuer jag läst, beställt den första boken i hennes trilogi om Thomas Cromwell – Wolf Hall. Den andra boken heter Bring up the bodies, och den tredje och sista heter Mirror and the light. Lysande titlar. Jag ser fram emot att börja läse henne. Det ska bli spännande att se hur hon förhåller sig till sitt material och den avlägsna epok hon skriver om, i kontrast till hur John Williams tog sig an kejsare Augustus. Jag tror Williams tog sig betydligt större friheter med det historiska materialet. Inte konstigt eftersom det rimligtvis finns färre dokument från den tiden. Fantasin tar vid där fakta tar slut, menar Mantel och fortsätter, jag förhåller mig till mitt material på samma sätt som en historiker, vi betraktar det bara från olika positioner. Allt jag skrivit innan trilogin har varit förberedelser för dessa tre böcker, de har krävt allt jag har för att avsluta. När jag skrev den första sidan till Wolf Hall så visste jag att det var det bästa jag skrivit, jag gick omkring och visade den för alla.
Jag älskar hur hon pratar om skrivandet. Tänk att hon fick skriva klart sin trilogi. Fantastiskt. Jag undrar om hon kände någon stress för att inte hinna klart.
Jag förbereder mig också. På vad vet jag inte. Jag vet bara att det kommer att vara ansträngande, att det kommer att kräva allt av mig. Vad är jag då beredd att offra, hur mycket osäkerhet klarar jag av? Jag har inte läggning och temperament för den sortens osäkerhet som krävs är jag rädd. Men det måste finnas ett sätt. Den tanken är med mig jämnt; Hur? När?
I mina kretsar, bland mina generationskamrater bär man sin arbetarklassbakgrund med stolthet. Minsta lilla arbetarbakgrund söks och hittas och lyfts fram, hur medelklass men än är. För min pappa och många i hans generation var det tvärt om. Han ville till vilket pris som helst dölja sin påvra bakgrund. Så fort han lämnade gården började han jobba. I Göteborg kunde han uppfinna sig själv på nytt. Pengarna la han på en extravagant sportbil och en club-blazer med ett broderat emblem på bröstet. Gården han kom ifrån var nu ett gods, och föräldrarna välbärgad lantadel. Ingen skulle kalla honom fattig lantis och aldrig skulle han komma på tanken att kokettera med sitt enkla ursprung – trots de vänstervindar som blåste. Att vara fattig var inget att stoltsera med, och den ekonomiska oro som legat som en matta över hans barndom inget han ville sättas i kontakt med. Bättre skapa avstånd. Min mamma växte upp enkelt men inte fattigt, och utan stigma. Hon kallar sig gladligen för ”bondkatt” – tålig, enkel och självständig. Jag växte upp i den medelklass de kämpat sig till. Att stå utan pengar var en rädsla jag gavs i arv, att en sådan framtid inte bara var möjlig utan trolig; att pengarna helt plötsligt skulle sina och helt försvinna. Men den bakgrunden säger man inte lätt upp sig för att skriva böcker.
En skuggig figur stryker längs korridoren utanför, jag ser honom bara flyktigt i ögonvrån när jag går förbi. Han ser åt mitt håll med undflyende blick innan han försvinner in i nästa gång.
Alla små infall som måste kväsas. Det kan börja med en sida, som Mantel sa. Det kan vara starten på tre romaner, tre storverk. Allt handlar om det där första infallet, hur potent och mättat det är. Den där första sidan måste ha varit så kompakt och rik för hennes inre, så full av möjligheter och så sprudlande av lust. Det är vad konstnären måste göra: det är arbetet. Att göra sig redo för de där infallen, att träna sig att känna igen dem och ge dem utrymme och tid. Det är allt. Att med allvar och uppriktighet titta nog.
Mina senaste stora kulturupplevelser består av Hilary Mantels självbiografi Skuggan av ett liv (som jag ännu inte läst klart, jag vill dra ut på den så länge som möjligt), samt filmen Första gången jag såg dig av George Stevens. Varför tycker jag så mycket om boken? Till skillnad från många andra böcker jag läser ”glömmer jag bort” att titta på hantverket. Jag försjunker helt i texten. När jag lägger den från mig pustar jag ut och låter orden gå som krusningar inom mig. Och jag har ingen aning om hur hon gjort. Jag lockas att tro att det inte är ett trick, att verket saknar en utstuderad struktur och skrivs i ett enda inspirerat sjok. Så är det naturligtvis inte, men det är höjden av hantverk; hantverket som inte söker att briljera utan håller sig dold. Hennes meningar är så ljuvliga, små berättelser i sig. Hon gör tvära kast och tillåter sig att inte förklara närmare. Trots det flyter texten behagligt och inga whiplashskador uppstår. Hennes bilder är hennes egna, djupt rotade i hennes uppväxt. De gifter sig så fint med berättelsen. Gamla farbröders röster gnisslar som läder i en nött fåtölj. Stil är när man insisterar på någon gång på gång. Ungefär så sa Sontag. Mantels stil kommer ur det hon vill berätta, ur den mylla hon är sprungen ur; ur människorna.
Annika sover och jag är uppe. Jag äter av hennes bullar och dricker kaffe i soffan. Hon har sagt att jag kan använda hennes skrivbord men jag sitter i soffan. När jag var i studion förra veckan och bekantade mig med Hilary Mantel så kom Annika till studion vid avsatt tid. Vi skulle ta ett varv i secondhandbutikerna innan vi gick hem och lagade en sen lunch. Men först ville jag visa ett klipp för henne, en kort intervju med Mantel. Vi satte oss i soffan och snart kände jag hur jag greps av Mantels uppenbarelse, något med hennes röst; så skör men ändå bärande och full med inlevelse. Och ansiktet, uttrycksfullt och helt och hållet eget. Jag började att gråta. Annika verkade förstå och satte ord på hennes uttryck, innerlig, hon verkar innerlig. Precis så, hon bottnade i sin erfarenhet och kunskap, utan att förhäva sig, och utan att förminska sig. Hon pratade utifrån kärlek till sitt hantverk och till sina karaktärer. Okonstlat och med sann berättarglädje. Jag tänker att hon pratar om det sanna skapandet, den sanna kreativiteten. Det känns ålderdomligt att prata om något som ”det sanna”, kanske är det bara att jag upplever en så pass stor grad av igenkänning i hur hon beskriver sin process; utdragen men ständigt pågående. Och glädjen, och stoltheten som hon inte försöker dölja eller förställa. Glädjen i att ha skrivit en sida som hon vet är bra, mer än bra, mästerlig! Att vilja dela det med världen. Det gör mig ont att höra hur mycket smärta hon fick utstå genom livet. Hon beklagar sig över det med, att det var mer smärta än nödvändigt. Hon vältrar sig inte i det, utan konstaterar det kort. Hon blir en Dame, en försvarare av brittiska imperiet och knäböjer inför drottningen. Samtidigt är hon revolutionär, påpekar att det inte längre finns något imperium och att monarkin, som hon menar är en del av underhållningsindustrin sjunger på sista versen. Sorgligt nog, påpekar hon, stod den bilden av uppdraget i skarp kontrast med hur drottningen såg sitt uppdrag. Hon kunde inte ”säga upp sig”.