Leonard

 

“When they said repent, I wondered what they meant.” – L Cohen

 

Länge ville jag tatuera det blå hjärtat, handbojorna och den lilla kolibrin på bröstet över hjärtat, eller kanske på handlederna där pulsen slår hårt? Symbolerna prydde Leonard Cohens skiva The Future från 1992. Det blev aldrig några tatueringar, men det symbolerna stod för; musiken, textraderna och mannen bakom dem är för alltid inpräntade, djupt under huden.

När mina föräldrar julen 1992 köpte sin första CD-spelare fick man en välja en skiva att få med på köpet. Gissa vilken de valde? Jag var 7 år och skivan gick varm den julen, vilket medförda att jag under många år trodde att Leonard Cohen gjorde julmusik.

De sexuella bilderna, politiskt omstörtande idéerna och kritiken mot en sen-kapitalistisk värld gick mig naturligtvis förbi. Istället var det den vibrerande, djupa rösten, de hemsökande melodierna, den angelägna tonen som träffade mig. Eller det är nog en efterkonstruktion. Ska jag försöka förklara vad det var så var det nog harmonierna, och rösten. Jag hade aldrig varit med om att en människoröst kunde låta så, vara så djup och full av inlevelse. Det är inte helt irrelevant att mina föräldrar också hade köpte en bashögtalare. Först trodde jag inte att det var en mänsklig röst, jag fick inte ihop det. Sen trodde jag på allt den rösten sa.

 

Särskilt berörd blev jag av skivans sista spår, som var instrumentellt. Jag har fortfarande svårt att lyssna på det spåret utan att börja gråta. Melodins skönhet kommer ur den smärta och melankoli tonerna bär på. Och tillförsikt, hopp, förnöjsamhet, djup mänsklighet, 

 

 

Det är en kraftfull skiva, ömsom uppgiven, ömsom kontrollerad…Proklamerande tar den medvetet sig an en profetisk ton, föga överraskande eftersom Cohen hyllade King James version av Bibeln som ett av de litterära verk som haft störst inflytande på hans sätt att skriva. 

 

När jag blev något äldre återkom han och jag bekantade mig med flera skivor under gymnasietiden. Från hans skira, bräckliga röst på 60-talets inspelningar, via de bombastiska 70-talsframträdandena till 80,90-talet strama men kraftfulla sånger. Hur många nätter har jag inte suttit med mina närmaste vänner och sjungit med? Hur många nätter har jag inte suttit ensam med hans musik? De nätterna bjöd han in, som alla stora artister gör, till något bara mellan oss två.

 

Jag har aldrig haft några problem att berätta för någon varför jag tycker om Leonard Cohen, det finns så mycket. Men sedan finns det något som är svårare att ta på, något som varit där ändå från första lyssningen. En känsla av evighet, sådant man tänkte på som barn. På något sätt har det alltid känts som att han levt under alla tider, och under alla tider viskat sin poesi till de som vill höra. Det är just hans röst som lett mig dit jag är idag. Han sjöng om allt vi glömt att vi redan vet, och han gjorde det så nära.

 

Just skivan The Future har följt med mig vart jag än rört mig i livet. När jag blev äldre började jag läsa om honom. Hur han vid tiden för albumet lämnade framgång och rikedom för att raka av sig sitt hår och gå med i ett buddistkloster. Visst låter det som en ganska klassisk medelålderskris, gånger kanske 100, men för mig har det alltid varit en inspiration. Att ta sin inre värld på allvar, att vissa gamla hundar vill lära sig nya trix. Han blev kvar i klostret i 6 år.

Hans musik är det stilla motståndets musik, men motstånd lika väl. Han värnade de värden vi ser så lite gehör för i världen idag. Just nu, av alla tider, märks hans bortgång så mycket.

För inte länge sedan dog Norskan Marianne Ihlen, Cohen tidigare flickvän under åren i Grekland och inspirationen till sången med hennes namn. Innan hon dog, medan hon låg på sjukhus, skrev Cohen en sista hälsning till henne.

It’s come to this time when we are really so old and our bodies are falling apart and I think I will follow you very soon. Know that I am so close behind you that if you stretch out your hand, I think you can reach mine.

Du har vakat över mig sedan barnsben. Tack för att du håller kvar din hand på min axel, den handen du har kvar i denna värld.

 

 

Det är i sitt arbete som man kan hitta sin självrespekt.